Ångest
Det mentala spel som finns inom idrotten är något som vi talar för lite om. Allt vi gör som idrottare präglas av hur vi mår mentalt. Har vi ett stort självförtroende så lyckas vi med saker utan att vi egentligen behöver tänka på prestationen. Det går bara av "sig själv"... Man är inne "i ett stim" som man ibland uttrycker det. En underbar känsla!
Men när det mentala inte är med oss - är det ofta en pina att spela matcher och ibland även att träna sin idrott. Man är ofta rädd för att misslyckas. Och när rädslan för att misslyckas blir starkare än viljan att lyckas...då vill många bara fly. En avskyvärd känsla!
En match bär alltid på en anspänning. Denna anspänning vet alla spelare om att den finns där. De allra flesta håller på med sin idrott för att de vill tävla, och därmed söker de utmaningen som en match utgör. Spelarna vill ha den, samtidigt som de ofta fruktar den. En kluven känsla!
Det absolut viktigaste inför en match är att du litar på din kunskap och på vad du lärt dig och åstadkommit under förberedelserna (träningarna). Fokus bör vara på prestation och inte på konsekvenserna. Om du fokuserar på konsekvenserna, som ofta ges i utryck av publikreaktioner och medspelares/tränares reaktioner, så är det mycket lätt att bli rädd istället för modig. Tänker du på konsekvenserna tänker du ofta negativt.
All rädsla är inbillning. Alla sådana tankar sitter i huvudet.
Det finns spelare som har en bakdörr öppen... En del har det konstant, andra är olika starka olika dagar...
Den vanligaste bakdörren hos idrottmän/kvinnor är psykosomatiska åkommor. Man "överför" sin nervositet och rädsla till en kroppsdel och berättar före matchen för tränare/ledare och kanske till och med för lagkamrater att man har "känning" i en ljumske, rygg eller annan kroppsdel. Ofta rör det sig om diffusa åkommor som är svåra för utomstående att undersöka eller ha en definitiv mening om.
Om man sedan skulle göra en "dålig" match kan man alltid dra fram åkomman som en orsak. För sig själv och inför andra. Anspänningen, rädslan och ångesten har tagit överhanden över prestationen, men man har redan innan match förberett sitt "försvar". En mycket jobbig känsla!
Sedan finns även den anspänning och press som vissa matcher, eller delar av matcher, kan ge. Om en spelare känner sig pressad på banan och matchen är inne i ett avgörande skede, så finns det spelare som med avsikt kommer på byte för att de inte vill delta i matchen. De är rädda för att få bollen. Rädda för att göra misstag. Ute på planen finns det spelare som avsiktligt ser till att de inte kan få bollen. De lägger sig avsiktligt i passningsskugga.
All detta mynnar i en rädsla i att misslyckas som har blivit starkare än viljan/modet att lyckas. Alla spelare hamnar någon gång i detta mönster. Och det kan vara oerhört svårt att ta sig ur en sådan situation.
På den nivå vi tränar/spelar och med tanke på den unga ålder som våra spelare har, så kan det bli förrödande för den enskilde individen. En tjej som hamnar i detta mönster kan mycket lätt knäckas och kanske slutar med sin idrott.
Här har vi alla runt omkring ett stort ansvar inför varandra. Att komma med negativa kommentarer om medspelares misstag på träning/match kan bli förrödande...
Den spelare som känner igen sig i ovanstående beskrivning om rädsla för att misslyckas, kan alltid vända sig till en ledare i laget/föreningen som man har förtroende för och förklara sina känslor. Att hålla det inom sig kommer mycket sällan att lösa situationen. Men om ledarna är medvetna om situationen kan de göra mycket för att underlätta för spelaren.
Publik och deras uttalande om spelare på planen kan vara helt avgörande för hur en spelare kan hantera sin anspänning. Om du som åskådare säger negativa saker om enskilda spelare - så bör du vara medveten om det förr eller senare kommer fram till spelaren. De negativa åsikterna kan helt avgöra om den enskilde spelaren kan vända sin onda spiral eller om den blir djupare och förvärras. Så försök alltid att vara positiv mot alla (även om misstag görs på planen).
Tänk på att alla som spelar fotboll är MÄNNISKOR, med känslor. Och för de allra flesta så kommer man ibland in i en sämre situation avseende sitt självförtroende. Då är det lätt att man helt enkelt blir rädd för att misslyckas. Men det går att komma ur denna frustration!!
Vi tränare/ledare får ibland gå kurser där man behandlar detta och hur vi kan stötta upp de som kämpar med sin ångest. Något som inte minst fotbollsförbundet jobbar mycket med för att förbättra.
Lite tankar bara från mig, om den mentala kamp inför match/träningar som vissa spelare har när det gäller sina egna prestationer...
Men när det mentala inte är med oss - är det ofta en pina att spela matcher och ibland även att träna sin idrott. Man är ofta rädd för att misslyckas. Och när rädslan för att misslyckas blir starkare än viljan att lyckas...då vill många bara fly. En avskyvärd känsla!
En match bär alltid på en anspänning. Denna anspänning vet alla spelare om att den finns där. De allra flesta håller på med sin idrott för att de vill tävla, och därmed söker de utmaningen som en match utgör. Spelarna vill ha den, samtidigt som de ofta fruktar den. En kluven känsla!
Det absolut viktigaste inför en match är att du litar på din kunskap och på vad du lärt dig och åstadkommit under förberedelserna (träningarna). Fokus bör vara på prestation och inte på konsekvenserna. Om du fokuserar på konsekvenserna, som ofta ges i utryck av publikreaktioner och medspelares/tränares reaktioner, så är det mycket lätt att bli rädd istället för modig. Tänker du på konsekvenserna tänker du ofta negativt.
All rädsla är inbillning. Alla sådana tankar sitter i huvudet.
Det finns spelare som har en bakdörr öppen... En del har det konstant, andra är olika starka olika dagar...
Den vanligaste bakdörren hos idrottmän/kvinnor är psykosomatiska åkommor. Man "överför" sin nervositet och rädsla till en kroppsdel och berättar före matchen för tränare/ledare och kanske till och med för lagkamrater att man har "känning" i en ljumske, rygg eller annan kroppsdel. Ofta rör det sig om diffusa åkommor som är svåra för utomstående att undersöka eller ha en definitiv mening om.
Om man sedan skulle göra en "dålig" match kan man alltid dra fram åkomman som en orsak. För sig själv och inför andra. Anspänningen, rädslan och ångesten har tagit överhanden över prestationen, men man har redan innan match förberett sitt "försvar". En mycket jobbig känsla!
Sedan finns även den anspänning och press som vissa matcher, eller delar av matcher, kan ge. Om en spelare känner sig pressad på banan och matchen är inne i ett avgörande skede, så finns det spelare som med avsikt kommer på byte för att de inte vill delta i matchen. De är rädda för att få bollen. Rädda för att göra misstag. Ute på planen finns det spelare som avsiktligt ser till att de inte kan få bollen. De lägger sig avsiktligt i passningsskugga.
All detta mynnar i en rädsla i att misslyckas som har blivit starkare än viljan/modet att lyckas. Alla spelare hamnar någon gång i detta mönster. Och det kan vara oerhört svårt att ta sig ur en sådan situation.
På den nivå vi tränar/spelar och med tanke på den unga ålder som våra spelare har, så kan det bli förrödande för den enskilde individen. En tjej som hamnar i detta mönster kan mycket lätt knäckas och kanske slutar med sin idrott.
Här har vi alla runt omkring ett stort ansvar inför varandra. Att komma med negativa kommentarer om medspelares misstag på träning/match kan bli förrödande...
Den spelare som känner igen sig i ovanstående beskrivning om rädsla för att misslyckas, kan alltid vända sig till en ledare i laget/föreningen som man har förtroende för och förklara sina känslor. Att hålla det inom sig kommer mycket sällan att lösa situationen. Men om ledarna är medvetna om situationen kan de göra mycket för att underlätta för spelaren.
Publik och deras uttalande om spelare på planen kan vara helt avgörande för hur en spelare kan hantera sin anspänning. Om du som åskådare säger negativa saker om enskilda spelare - så bör du vara medveten om det förr eller senare kommer fram till spelaren. De negativa åsikterna kan helt avgöra om den enskilde spelaren kan vända sin onda spiral eller om den blir djupare och förvärras. Så försök alltid att vara positiv mot alla (även om misstag görs på planen).
Tänk på att alla som spelar fotboll är MÄNNISKOR, med känslor. Och för de allra flesta så kommer man ibland in i en sämre situation avseende sitt självförtroende. Då är det lätt att man helt enkelt blir rädd för att misslyckas. Men det går att komma ur denna frustration!!
Vi tränare/ledare får ibland gå kurser där man behandlar detta och hur vi kan stötta upp de som kämpar med sin ångest. Något som inte minst fotbollsförbundet jobbar mycket med för att förbättra.
Lite tankar bara från mig, om den mentala kamp inför match/träningar som vissa spelare har när det gäller sina egna prestationer...
Kommentarer
Trackback
