Ingen är större än laget...nästan...
Zlatan kommer aldrig att bli en spelare som öser in mål i landslaget. Har egentligen aldrig varit en riktigt stor skarpskytt. Men han lyckas med något som ingen annan i vårt fotbollslandslag klarar av - han drar på sig markeringar och med tanke på den respekt som andra spelare och landslag har för honom, så har han ofta minst två spelare som ligger mycket tätt på honom. En viktig del för att ge andra spelare utrymme och ytor.
Men för att återgå till diskussionen runt Zlatans storhets vara eller inte... Om man dömer ut honom som en "stor" spelare pga att han inte gör speciellt många mål i landslaget, så måste man även ta sig en titt på omgivningen i landslaget kontra omgivningen i t.ex Milan. I Milan så omges han av spelare som Cassano, Van Bommel, Boateng m.fl. Och i sin sejour i Barcelona hade han Xavi, Pedro, Messi och Iniesta runt sig.
Fotboll är en lagsport och utan medspelare som kan bidra med samma genialitet som vår egen Zlatan, så står även han sig slätt. Ingen är större än laget - ingen kan i dagens fotboll ensam vinna och göra många mål mot motståndare på landslagsnivå. Så enkelt är det!
Om man dessutom dömer ut Zlatan för hans insatser i landslaget, så finns det andra som skall dömas ut - spelare som Messi med tanke på hur dåligt Argentina presterar - eller Christiano Ronaldo, då inte heller Portugal är världens bästa lag.
Hur man än ser på saken så kan man inte bortse från att Zlatan har vunnit ligan 8 ggr i följd i de lag han spelat i. Och då pratar vi inte om några blåbärsligor, utan Holland, Italien och Spanien. En makalös prestation att varit huvudperson i stora lag som Ajax, Juventus, Inter, Barcelona och Milan!!!
Nej, i mina ögon skall vi vara stolta över att ha en spelare i absoluta världseliten i världens största idrott - fotboll!
*****
Jag måste väl i ärlighetens namn nämna en spelare som verkligen kunde bära ett lag på sina axlar och som verkligen gjorde skillnad - Diego Armando Maradona! Han var så dominant att han gjorde Napoli till ett storlag samt bar sitt argentinska landslag till VM-guld - genom att vara just undantaget. En spelare som faktiskt var större än laget!
Till sist 1: Ängelholm sprattlade till och vann mot Öster! Nu hoppas (och tror) jag att Giffarna svarar med en vinst på bortaplan mot Falkenberg! Go Gif Sundsvall Go!
Till sist 2: SDFF har gjort en magnifik säsong i norrettan. Så nära avancemang... Men nästa säsong ska vi upp! Go SDFF Go!
Till sist 3: Imponerande starkt av medelpad att nästa säsong ha hela fyra lag i div 2. SFK, Selånger, Sund och IFK Timrå. Go Medelpad Go!
Ångest
Men när det mentala inte är med oss - är det ofta en pina att spela matcher och ibland även att träna sin idrott. Man är ofta rädd för att misslyckas. Och när rädslan för att misslyckas blir starkare än viljan att lyckas...då vill många bara fly. En avskyvärd känsla!
En match bär alltid på en anspänning. Denna anspänning vet alla spelare om att den finns där. De allra flesta håller på med sin idrott för att de vill tävla, och därmed söker de utmaningen som en match utgör. Spelarna vill ha den, samtidigt som de ofta fruktar den. En kluven känsla!
Det absolut viktigaste inför en match är att du litar på din kunskap och på vad du lärt dig och åstadkommit under förberedelserna (träningarna). Fokus bör vara på prestation och inte på konsekvenserna. Om du fokuserar på konsekvenserna, som ofta ges i utryck av publikreaktioner och medspelares/tränares reaktioner, så är det mycket lätt att bli rädd istället för modig. Tänker du på konsekvenserna tänker du ofta negativt.
All rädsla är inbillning. Alla sådana tankar sitter i huvudet.
Det finns spelare som har en bakdörr öppen... En del har det konstant, andra är olika starka olika dagar...
Den vanligaste bakdörren hos idrottmän/kvinnor är psykosomatiska åkommor. Man "överför" sin nervositet och rädsla till en kroppsdel och berättar före matchen för tränare/ledare och kanske till och med för lagkamrater att man har "känning" i en ljumske, rygg eller annan kroppsdel. Ofta rör det sig om diffusa åkommor som är svåra för utomstående att undersöka eller ha en definitiv mening om.
Om man sedan skulle göra en "dålig" match kan man alltid dra fram åkomman som en orsak. För sig själv och inför andra. Anspänningen, rädslan och ångesten har tagit överhanden över prestationen, men man har redan innan match förberett sitt "försvar". En mycket jobbig känsla!
Sedan finns även den anspänning och press som vissa matcher, eller delar av matcher, kan ge. Om en spelare känner sig pressad på banan och matchen är inne i ett avgörande skede, så finns det spelare som med avsikt kommer på byte för att de inte vill delta i matchen. De är rädda för att få bollen. Rädda för att göra misstag. Ute på planen finns det spelare som avsiktligt ser till att de inte kan få bollen. De lägger sig avsiktligt i passningsskugga.
All detta mynnar i en rädsla i att misslyckas som har blivit starkare än viljan/modet att lyckas. Alla spelare hamnar någon gång i detta mönster. Och det kan vara oerhört svårt att ta sig ur en sådan situation.
På den nivå vi tränar/spelar och med tanke på den unga ålder som våra spelare har, så kan det bli förrödande för den enskilde individen. En tjej som hamnar i detta mönster kan mycket lätt knäckas och kanske slutar med sin idrott.
Här har vi alla runt omkring ett stort ansvar inför varandra. Att komma med negativa kommentarer om medspelares misstag på träning/match kan bli förrödande...
Den spelare som känner igen sig i ovanstående beskrivning om rädsla för att misslyckas, kan alltid vända sig till en ledare i laget/föreningen som man har förtroende för och förklara sina känslor. Att hålla det inom sig kommer mycket sällan att lösa situationen. Men om ledarna är medvetna om situationen kan de göra mycket för att underlätta för spelaren.
Publik och deras uttalande om spelare på planen kan vara helt avgörande för hur en spelare kan hantera sin anspänning. Om du som åskådare säger negativa saker om enskilda spelare - så bör du vara medveten om det förr eller senare kommer fram till spelaren. De negativa åsikterna kan helt avgöra om den enskilde spelaren kan vända sin onda spiral eller om den blir djupare och förvärras. Så försök alltid att vara positiv mot alla (även om misstag görs på planen).
Tänk på att alla som spelar fotboll är MÄNNISKOR, med känslor. Och för de allra flesta så kommer man ibland in i en sämre situation avseende sitt självförtroende. Då är det lätt att man helt enkelt blir rädd för att misslyckas. Men det går att komma ur denna frustration!!
Vi tränare/ledare får ibland gå kurser där man behandlar detta och hur vi kan stötta upp de som kämpar med sin ångest. Något som inte minst fotbollsförbundet jobbar mycket med för att förbättra.
Lite tankar bara från mig, om den mentala kamp inför match/träningar som vissa spelare har när det gäller sina egna prestationer...
Tack Anders och Kicki!!!
Efter varje säsong är det alltid några som slutar med sitt engagemang i fotboll. Tjejer som inte längre har motivationen att fortsätta med den satsning som krävs - eller tjejer som helt enkelt tröttnat på fotboll och fått andra intressen. Hur det blir med de spelare som den gångna säsongen ingått i div 3-truppen vet vi inte ännu, förrutom att några aviserat att de kommer att ta sig en funderare nu under upphållet.
Sedan vet vi av erfarenhet att dessa välutbildade spelare är hett villebråd för andra föreningar. Locktoner kommer att dyka upp hos vissa av dem. Jag tycker att de som blir föremål för förfrågningar från andra föreningar skall ta sig en rejäl funderare. Ställa sig frågor som: - Vilka utvecklingsmöjligheter finns det? - Finns det möjlighet att slå sig in i en högre division? - Är jag mogen för att byta förening/lag?
Hur det nu än blir med de tjejer som varit med oss i ett år - vill jag bara säga TACK! Ni har varit underbara, och jag hoppas att ni känner att ni utvecklats under säsongen (vilket Örjan och jag tycker att ni verkligen har gjort).
Men även vi ledare måste inför varje säsong se över vårt engagemang, samt känna efter om motivationen fortfarande finns där. Och precis som för tjejerna så kan vi vara trötta nu när säsongen är till ända. Ett beslut att vilja fortsätta engagera sig - grundar sig på hur vårt privatliv ser ut, med familj, jobb o.s.v. Vi utför ju allt arbete helt ideellt utan någon ersättning.
*****
Nu har den dagen kommit när våra älskade ledare Anders och Christina Sandström beslutat sig för att lägga sin tid på annat som finns i deras vardag. Att de tagit detta beslut är jättetråkigt för hela föreningen, men fullt förståeligt. De har, trots att de inte haft någon familjemedlem i något lag på senare år, ändå engagerat sig på ett fantastiskt sätt. De har varit en klippa att luta sig mot, både för tjejerna och för oss ledare.
De har ett brett kontaktnät och är väldigt omtyckta bland grannföreningar, en faktum som kommer att saknas nästkommande säsong. Jag hade nog aldrig tagit på mig tränaransvaret inför denna säsong - om det inte varit för de rutinerade kollegorna Anders och Kicki (samt Örjan).
För mig har Anders och Kicki stått för ärlighet, omtanke och engagemang. De har i mina ögon varit de bästa lagledarna man kan tänka sig, då de på ett fantastiskt sätt kunnat balansera förtroendet hos tjejerna med våra (tränarnas) önskemål. Det är en svår roll att vara lojal mot både spelare och tränare. Men där har de aldrig brustit. När tjejer kommit till dem och sagt något i förtroende så har det varit i just förtroende.
Jag kommer sakna Er enormt - Det ska Ni vara medvetna om! Men jag vet oxå att er kärlek till laget är så pass stort att jag vet att ni kommer stå där på andra sidan nästa säsong och heja fram oss!!!
*****
Hur blir det med mig och Örjan kanske ni undrar?
Vi har diskuterat detta fram och tillbaka någon månad och kommit fram till att vi är beredda att köra minst ett år till - om föreningen, tjejerna och våra familjer tillåter det.
För den glädje det ger att vara engagerad som ledare för dessa underbara tjejer, är en förmån som är få förunat. Att utvecklas tillsammans med dem och vinna/förlora tilllsammans med dem - är en av veckans höjdpunkter! Ett sorts gift som får en att hela tiden vilja ha mer. Man lever med laget och varje individ veckans alla dagar. Det går knappast en dag utan att man tänker på någon övning - eller någon situation i någon match...
Nu står vi inför ett digert arbete då vi tillsammans med föreningen måste inventera spelare som har för avsikt att fortsätta med sin idrott på ett eller annat sätt. Kanske några bara vill hålla på med fotboll för att det är roligt att bara träna och spela ibland - medans andra kanske vill satsa fullt ut. Alla måste få plats i föreningen, oavsett det gäller breddfotboll eller elitsatsande.
Samtidigt måste vi hitta nya lagledare som kan axla manteln som Anders och Kicki lämnat efter sig. Och här ser jag gärna ett delat lagledaransvar, då jag vet att det är mycket att stå i och ombesörja i den rollen.
*****
Vi kommer nu att gå på en månadslång "semester" från fotbollen. Och jag tycker (till skillnad från vissa) att tjejerna verkligen skall ha semester från fotbollen. Kroppen (läs knoppen) måste få rensas ur och vila från alla tankar på träningar och matcher. Det är så lätt att unga spelare bränner ut sig pga att omgivningen "kräver" att de även under uppehållet skall träna stenhårt. Nej, låt dem vila! I november kör vi igång igen - och jag lovar - de kommer att hinna träna mer än tillräckligt innan nästa säsong!!!
Dessutom är det så att en spelare som är sugen på fotboll efter ett upphåll - är mycket mer mottaglig för utveckling än en spelare som inte fått sin ledighet. Det är precis som för oss vanliga arbetare - om vi inte får vår semester och vila från vårt yrkesliv - så går vi lätt in i väggen. Tänk på det, innan ni kräver att er dotter skall ut och träna stenhårt...
Därmed inte sagt att man inte kan "hålla igång" under uppehållet - men låt dem också vila, både fysiskt och mentalt.
*****
Vill passa på att säga GRATTIS till Magnus och hans SM lag för F95! Suveränt gjort tjejer!!! Lycka till i kvartsfinalen nu!
Till sist 1: Var och såg Giffarna mot Ängelholm...och vilken utskåpning! Härligt!
Till sist 2: Jenny Hjolman...vilken klasspelare!! Oj, vad jag hoppas att hon blir kvar ett år till!
Till sist 3: Räknade igenom våra dvd-filmer hemma igår...796 stycken...och då har jag nog bara sett ca 600 av dem...
